Om en bokälskares anteckningar

För ett par veckor sedan höll jag ett föredrag för en släktforskarförening, där jag presenterade inventeringsprojektet och en del av de fynd jag gjort under arbetet. Gensvaret jag fick, och de många frågorna som ställdes efteråt gav mig intrycket att det fanns ett genuint intresse för det jag hade att berätta. Men så konstaterade någon i publiken att ”man nog måste vara lite speciell” för att hålla på med det jag gör. Kommentaren tog mig ögonblickligen ner på jorden, och jag gick från professionell bokhistoriker till obotlig nörd på två sekunder.

Nu kan jag dock konstatera att jag mött min överman.

Olof Wigius (1705-83), med bok och penna. Porträtt målat av Stefan Ekeroth 1762.

När Olof Wigius (1705-83) tillträdde kyrkoherdetjänsten i Gistad 1759, började han så gott som omedelbart vårda sig om kyrkans boksamling. Med minutiös noggrannhet, och med ständiga hänvisningar till äldre handlingar och sockenstämmobeslut, dokumenterade han när volymerna köpts eller bundits, till vilken kostnad det skett, och vilka kassor som belastats.

Marmorerat band från Gistad, bundet av bokbindaren

Sven Moberg i Linköping 1760. 

Flera volymer som farit illa av ålder, skickades prompt till mäster Sven Moberg i Linköping för ombindning. För formens skull hänvisade Wigius även här till olika sockenstämmobeslut, som för att visa att vården om böckerna var hela församlingens angelägenhet, men blotta mängden böcker som bands om i samband med hans tillträde gör det alldeles tydligt vem det var som drev på. I ett fall hänvisade han till att biskop Erik Benzelius vid sin visitation i församlingen 1735, funnit en värdefull gammal bok ”så aldeles förlorad” att han ”förordnat om dess ombindning”, men det var först när Wigius var på plats tjugofem år senare som det verkligen blev gjort.

Bokband från 1611 med initialerna L[aurentius] N[icolai].

Ett exempel på Wigius ingående dokumentation återfinns i en utgåva av Simon Musaeus postillor från tidigt 1600-tal. Här beskriver han – tämligen omständigt – volymernas proveniens:

Denna Postilla, som innehåller en Uthläggning öfwer alla, både Bön- och Högtidsdagars Evangelier och Epistlar, jämwäl öfwer Apostel- eller Helgedagars Evangelier och Epistlar, samt Christi Pinos Historia, med mera, hela året igenom, och består af 4 Tomer, eller särskigdta Delar och Band, hafwer framledne Kyrkoherden, Dominus Laurentius Nicolai uti Winnerstadt[1] ägt åhr 1611 och 1614, hwilket bewisas med Literis initialibus L. N. utanpå pärmarna intryckte

Vad Wigius syftar på är volymernas pärmexlibris, som i och för sig inte säger mer än att den som låtit binda in volymerna hade initialerna LN, och att det gjordes mellan 1611 och 1614. Men Wigius gräver djupare än så:

Hafwandes sonen, den Heders Mannen och Senioren framl. Probstern och Kyrkoherden här uti Gistad, Herr Nicolaus Laurentii Winnerstadius,[2] antingen fått till skjänk, eller säkert ärfwt denne samma efter bemälte sin sal. Fader; Warandes sedermera, efter Hr Probstens död, utaf arfwingarna, i ställe för 4 Riksdahler i Testamente, gifwen till Gistads Kyrka, år 1674; hwarom tydeligen berättelse gifwas uti Document-Boken, pag. 52, punct. 4; och i Äldsta Memorial-Boken, Folio 68, facie 2:da.

Wigius förde också andra anteckningar och kommenterade böckernas innehåll, både på svenska och latin, vilket visar hur han läste, förstod och använde böckerna i sin prästgärning. I samma utgåva av Musaeus postilla konstaterar han att

Boken, ehuru den, för gamla methodens skuld, är kommen utur bruk, i anseende nu warande efterwerlds nyare smak och skrifo-sätt, docklikwäl, för dess ålders skuld, och såsom et moniment hos efterwerlden förwaras aktsamligen, förbemälte Heder- och minneswärda Prästman [Nicolaus Laurentii] til skyldig och tacksam ihugkommelse, aldenstund han i många måtto, genom sina trogna tienster Församblingen och Prästegården til Ländande nytto, nu och tilkommande tider, hafwer [i] högsta grad gordt sig der til förtjänt utaf sin[e] Successorer i Ämbetet; Hwilket härmedelst [undertecknad] skyldigast, och, för sin del, bewisa welat, wördsammast med denna införda anmärkning och bewijs. / Skrifwet d. 23 Novemb. År 1760. Undertecknad p[astor] l[oci] Ol. Wigius.

Det är alltså inte för det teologiska eller homiletiska innehållet boken är värdefull. Som det barn av upplysningen han var, betraktade Wigius sin tids tänkande och uttryckssätt som annorlunda, och sannolikt mer utvecklat än reformationstidens. I stället blir volymen en artefakt som minner och berättar om företrädarnas gärning, och ur Wigius perspektiv det är framför allt därför den ska vårdas och bevaras.

Wigius dokumentation i Musaeus postilla.

Herdaminnena är tämligen fåordiga vad gäller Wigius. Isaac Håhl nämner på 1840-talet i stort sett bara hans formella meriter och steg i karriären, medan Westerlund och Setterdahl under tidigt 1900-tal konstaterar att han var en god latinist, och att han författat en Series pastorum, full av matnyttiga upplysningar och omdömen om sina företrädare. Båda herdaminnena nämner som hastigast hans hustru Eleonora Sophia Planting-Gyllenbåga (1692-1770), men berättar inget om hennes person, eller vad hon ansåg om makens bokintresse. På porträttet av henne i Gistad kyrka, är hon liksom maken avbildad med en bok i händerna.

Adelsdamen och prästhustrun Eleonora Sophia Planting-Gyllenbåga, 

med näsduk och bok. Porträtt målat av Stefan Ekeroth 1762.

Om vi får tro Oscar Ahlén, som skrev en levnadsteckning över kyrkoherde Jonas Fredrik Carlström – nämnd i ett tidigare blogginlägg – så hade Gistad pastorat vanskötts grovt under Wigius tid. Ahlén citerar en minnesteckning, hållen vid prästmötet 1831, där det talas om hur Carlström vid sitt tillträde mötts av "ett hundraårigt stigande förfall i andligt och världsligt afseende, ett vanvårdat Herrens tempel, en i högsta grad förfallen prästgård, oordentliga räkenskaper och toma kassor".

Omdömet får kanske tas med en nypa salt: minnestecknaren ville av givna skäl lyfta Carlströms betydelse som kyrkoherde, och han överdrev sannolikt kontrasten mot företrädaren. Men som en av vaktmästarna konstaterade inför min inventering i Gistad: möjligen brydde sig Wigius mer om böckerna än om sin församling.

Wigius sirligt präntade noteringar i Johan Peringskiölds En book 

af menniskiones slächt, och Jesu Christi börd (1713)

Litteratur:

Oscar Ahlén, ”Anförande av kyrkoherden emeritus Oscar Ahlén vid firandet av 250-årsminnet av Jonas Fredrik Carlström i Gistads Prästgård 1995”, manuskript i Linköpings stiftshistoriska sällskaps arkiv, Linköpings stifts- och landsbibliotek 

Johan Isaac Håhl, Linköpings stifts herdaminne, Norrköping, 1846-1847 

Johan Alfred Westerlund & Johan Axel Setterdahl, Linköpings stifts herdaminne. D. 3, Linköping, 1919

---

[1] Laurentius Nicolai (1565-1617), kyrkoherde i Vinnerstad.

[2] Nicolaus Laurentii Winnerstadiensis (1600-73), kyrkoherde i Gistad

Porträtt av Hanna

"Hanna 5 år"

Genom tiderna har kyrkan fungerat som lokalsamhällets fasta punkt; där firades gudstjänst och dagliga andakter; där fick man undervisning i läsning och kristendom; där fick man nyheter, och där dryftades gemensamma angelägenheter i sockenstämman.

I senare tid har kyrkan också kommit att bli en uppsamlingsplats för sockenbornas minnen. Gamla slitna psalmböcker och biblar med ägaranteckningar som man inte längre har plats för och inte vet var man ska göra av hamnar i kyrkan, där kopplingen till de nu levande snart försvinner in i glömskan.

Men även andra personliga tillhörigheter hamnar i kyrkorna och glöms bort. Inte minst dyker gamla fotografier upp med viss regelbundenhet vid inventeringarna - som den lilla bilden ovan, hittad i kyrkkistan i Törnevalla kyrka.

Fotokuvertet är från hovfotograf Swen Swenssons ateljé, som åren 1905-07 hade adress Storgatan 34 i Linköping. 

Det finns inga ledtrådar till vem den lilla flickan på bilden är. Det enda som är säkert är att hon hette Hanna, och att hon var fem år gammal när hennes föräldrar, någon gång mellan 1905 och 1907, lät ta hennes porträtt hos hovfotografen Swen Swensson i Linköping. Att hon kom från trakten runt Törnevalla är troligt, men inga anteckningar eller noteringar förklarar varför bilden hamnat i kyrkkistan.