Vilda västern i sockenbiblioteket

En oväntad raritet dök upp vid inventeringen som gjordes i Gladhammars kyrka i början av sommaren. Ett slitet, oansenligt pappband visade sig dölja den första svenska utgåvan av James Fenimore Coopers Den siste mohikanen från 1828, översatt av Ludvig Westerberg.

Den siste mohikanen kom i svensk översättning
bara två år efter den engelska originalupplagan 

Det är inte fråga om någon dyrgrip: skicket är inte det bästa, och det är bara första delen av tre som finns kvar i kyrkans gömmor, men den är intressant eftersom den verkar så malplacerad. Vad gör vilda västerngenrens pionjärförfattare bland gamla missalen och sönderbrukade psalmböcker?

Ett vackert exlibris täcker en äldre ägaranteckning

Svaret finner vi i bokens exlibris: den har ingått i Gladhammars sockenbibliotek och tycks alltså ha betraktats som gagnelig för sockenbornas förkovran och för "underhållande av de i skolan förvärvade kunskaper och synnerligen för befrämjandet av en sann kristelig bildning", som det uttrycktes i 1842 års folkskolestadga.

"Skänkt af K Sekr. hr. E. Key"

Ännu intressantare blev volymen när det visade sig att den, liksom andra delar av sockenbiblioteket, hade skänkts av Ellen Keys far, godsägaren och politikern Emil Key. Eftersom denne var född 1822 och endast var sex år gammal när boken kom ut, så har volymen rimligen ingått i någon annan boksamling innan han fick den i sin ägo. Dedikationen är inte daterad, men Key kallar sig "kunglig sekreterare", vilket gör att donationen rimligen bör ha skett någon gång under de år på 1840-talet då han var kanslist i finansdepartementet.

Eftersom Key var liberal i sina utbildningspolitiska strävanden och eftersom ett "antiklerikalt drag kan skönjas i hans kyrkopolitiska ställningstaganden" (Sten Carlsson, SBL:21), så kanske vi kan misstänka att det inte var för att stärka den kristliga bildningen som han donerade böcker till sockenbiblioteket. Detta var också en tid av sekularisering i ordets egentliga betydelse: den kyrkligt grundade socknen höll på att brytas upp och ersättas av kyrkliga församlingar och världsliga kommuner - låt vara att de sammanföll geografiskt, och att kyrkans män även framgent hade inflytande över skolväsendet och handhade folkbokföringen. Men församlingens och kommunens uppgifter höll på att separeras, och sockenbiblioteken skulle med tiden övergå till de kommunala folkbiblioteken. Möjligen är donationen av Den siste mohikanen ett tecken i tiden.

Lista på datum och orter noterade mellan 1829 och 1830.
Sista noteringen är "Biblioteket - 26 Dec 1830". 

Trots detta tycks det som om boken ingått i någon form av utlåningsverksamhet redan innan den kom i Emil Keys ägo: på ett av försättsbladen finns en lista med orter i södra Tjust, noterade från 27 december 1829 till den 26 december året därpå, med angivelsen "Biblioteket" i den sistra noteringen. Uppställningen är något kryptisk och kan kanske handla om något annat. Men om det verkligen rör sig om utlåning av den aktuella volymen är det onekligen en indikation på västerngenrens popularitet, långt innan den slog igenom på allvar med billighetsromanerna och Karl May på 1870- och 80-talen.

Arkeologi bland bokbanden

Att böckers placering i kyrkorna har betydelse för hur vi kan förstå och tolka samlingarnas kulturhistoriska betydelse har jag varit inne på i ett tidigare inlägg. Jag har också varit inne på att böckernas bindning och utförande kan berätta om hur de brukats, lästs och förståtts, och att tryckta böcker från äldre tid därför måste betraktas som artefakter och unika historiska föremål i sin egen rätt. Men ibland kan tolkningen av banden bjuda på svårlösta gåtor.

När jag i mitt arbete gör en första bedömning av boksamlingarna tittar jag snabbt på utanpåverket för att få en ungefärlig uppfattning om vilka arbeten det kan röra sig om, och jag brukar ibland roa mig med att gissa vilka titlar som döljer sig bakom pärmarna. Oftast gissar jag rätt: banden och formatet ger en fingervisning om vilken tid boken är tryckt och vilken typ av bok det rör sig om, och har man sett en ordinär kyrklig boksamling vet man ungefär vilka titlar som brukar ingå. Gezeliernas bibelverk är lätt igenkännliga, liksom Johan Peringskölds En book af menniskiones slächt, och Jesu Christi börd från 1713. Men de sällsynta gånger jag stött på Lucas Osianders Then christelige kyrkiones historia har jag gått bet varje gång.

Ett mastodontverk i svensk översättning

Ursprungligen utgiven i flera delar på 1590-talet var Epitomes historiae ecclesiasticae ett försök att skriva en fullständig kyrkohistoria från apostlarna och kyrkofäderna till författarens egen tid. Det är ett arbete där kyrkans utveckling förstås ur ett tydligt lutherskt perspektiv, och där den eskatologiska kampen mellan den påviske Antikrist och den stridande evangeliska kyrkan är ett ständigt genomgående tema. I takt med att de olika delarna i verket gavs ut översattes de successivt till tyska.(1) I övrigt trycktes det inte på något annat folkspråk förrän Erik Schroderus översatte verket till svenska och bekostade dess utgivning på 1630-talet.

Then christelige kyrkiones historia, som alltså gavs ut några år efter att Sverige intervenerat i trettioåriga kriget, är ett i alla avseenden stort och påkostat verk som inte kan ha varit billigt att införskaffa när det väl begav sig. Ändå tycks det ha fått en viss spridning. Tjugofem exemplar finns registrerade i Libris, vilket inte är alldeles vanligt för den här typen av svenskt tryck från tidigt 1600-tal.

Men här och där dyker de även upp bland kyrkorna i Linköpings stift, och varje gång jag stött på ett exemplar har jag först tänkt att det måste röra sig om en Gustav Vasabibel. Formatet är i stort sett detsamma, och i samtliga fall har banden varit närmast typiska 1500-talsband, rikt dekorerade med blindtryck som fyller pärmen och ramar in en fyrkantig medaljong i dess mitt.

Then Christelige kyrkiones historia: ett 1600-talsverk i arkaiserande band

Att böcker binds om är inget konstigt. Vanligen är dateringen av böcker ett pussel där man först slår fast tryckåret, och sedan försöker ta reda på när boken kan ha bundits. Att gamla band används för att binda in nya böcker är däremot rätt ovanligt.

En tanke som slagit mig är att bokbindarna kan ha bundit in verket i arkaiserande band, och att avsikten varit att böckerna ska se äldre ut än vad de är. Detta är något som blir vanligt på 1800-talet, när större biblar ofta bands in för att likna äldre 16- eller 1700-talsband. Om vi tittar på ett av de exemplar  av Then christelige kyrkiones historia som finns i Linköpings stiftsbiblioteks samlingar tycks denna misstanke först bli bekräftad.

En barock tulipanaros?

Verket är bundet i ett band som nästan ser ut som en hybrid mellan renässans och barock: bårderna som ramar in medaljongen ser ut som om de hade gjorts någon gång på 1500-talet, men medaljongen med fru Justitia i mitten bedömer jag stilmässigt som 1600-tal.

En barock fru Justitia?

Men tittar vi närmare på medaljongen ser det ut som om den kan ha lagts på i efterhand. Om det stämmer är det alltså inte fråga om en arkaiserande stil, utan tvärtom att någon vid något tillfälle har velat modernisera det gamla bandet - kanske när det användes för att binda in ett nytryckt exemplar av Then christelige kyrkiones historia?

Att det i de flesta fall faktiskt rör sig om gamla band som återanvänts bekräftas av ett annat exemplar jag hittat, vars mittmedaljong med en avbildning av Lucretia är identisk med en jag hittat på en kyrkohandbok, tryckt 1586.

Lika som bär - Lucretia med dolken,
här från en handbok från 1586

... och här från Then Christelige 
kyrkiones historia 1635

Det återstår med andra ord bara att försöka förstå varför just Then christelige kyrkiones historia tycks ha behandlats på detta sätt och bundits in i gamla band - det kan knappast bara vara en slump. En möjlig förklaring skulle kunna vara att den kom ut vid en tid då Gustav II Adolfs bibelutgåva från 1617 kommit att ersätta de gamla Gustav Vasabiblarna i församlingarna, och att att de gamla banden kan ha tagits tillvara när själva biblarna kasserats. Att använda dem för att binda in ett praktverk som Osianders kyrkohistoria kan ha varit ett sätt att spara in på kostnaderna, utan att för den skull behöva tumma på kvaliteten.

(1) Euan Cameron, "Primitivism, Patristics, and Polemic in Protestant Visions of Early Christianity", i Van Liere, Katherine, Ditchfield, Simon & Louthan, Howard P. (red.), Sacred History: Uses of the Christian Past in the Renaissance World, Oxford University Press, Oxford, 2012 s 49-51

[Uppdatering: sedan posten skrevs har jag med rätt stor sannolikhet lyckats identifiera bokbindaren till samtliga band som visas ovan. Det har då visat sig att alla banden, trots att de ser uppenbart äldre ut, troligen har bundits mellan 1624 och 1649. Hela idén att Osianders Historia bundits om i äldre band faller därmed. Det rör sig fortfarande om en markant stilmässig anakronism, men inte på det sätt jag först antog.]